År 2013 har inte varit mitt år. 

Det nya året gick ganska snabbt utför när vårat hus den 8e januari brann ner. 

Som tur var hade vi både Yankee och Tyson med oss.

Men där stod vi, hand i hand, jag och Joel och såg hur hela huset bara försvann i lågorna. 

Vi ägde inte längre en endaste liten sak och vårat hus som Joel byggt till oss fanns inte längre. 

Så där stod vi, mitt i smällkalla vintern, bostadslösa och med bara de kläder vi hade på oss. 

Min familj var i Spanien och ville bara åka hem. Jag kände mig så ensam trots att jag hade en hel drös med släkt och vänner som stöttade och kom med saker som dom visste att jag saknade. 

Vi bodde hos våra familjer de första veckorna tills vi fick hyra en stuga i FuruvIk. 

Där bodde vi tills vi flyttade in i huset där vi bor nu. Hos våran granne. 

Dom bor nu i Sthlm så vi kan hyra huset tills vi flyttar in i vårat i december. 

Vi ville inte hyra en lägenhet för hundarnas skull och för att både jag och Joel skulle ha fått klaustro 2000 om vi satt oss i en lägenhet. 

 

 

Hela den kvällen är som en enda stor mardröm för mig och jag önskar inte någon det vi gått igenom. 

Men idag har jag slutat sörja alla minnen och saker som betydde mycket för mig. 

Jag sörjer inte längre. Utan jag är så evigt tacksam att vi inte låg och sov och att hundarna var med oss. 

Och idag är jag lyckligare än någonsin för på samma plats byggs nu vårt drömhus upp.

 

Det här året har jag även mistat två personer som betytt så mycket för mig. 

Min älskade morfar och min älskade svärfar. Saknaden är obeskrivlig men jag vet att dom inte lider mer och att dom alltid kommer finnas med oss.